.

Jag känner mig otillräcklig för mina nära och kära och för mig själv! 

Hur fan ska man kunna räcka till för någon annan när man knappt räcker till för sig själv? Jag har inte självförtroende, självkänsla, styrka, mod, tid, motivation, osv så det räcker till, hur ska jag då kunna ge detta till någon annan?... 

Jag känner och tänker så ibland.. Men sen tänker jag också, att de människor som har överflöd utav tex självförtroende ofta sänker självförtroendet hos de runt omkring sig..

Så det kanske inte är så jävla dåligt som jag känner ibland. Att jag känner att jag brister i mycket hos mig själv. 

Det kanske är precis lagom när man känner att man kan utvecklas inom vissa saker.. 

Det kanske bara är då man kan bli tillräcklig och det tillsammans med någon eller några andra. 

Jag föredrar det nog så iallafall! Jag vill inte känna mig överlägsen och perfekt, jag vill skina tillsammans med alla andra stjärnor. 

När jag känner mig tillräcklig så är det när jag är med mina nära och kära, när jag delar mina känslor, min tid och min kunskap med någon annan. 

Och det kanske är så det ska vara? 

Det kanske är det som knyter oss familjer och vänner samman.. 

De vi känner oss tillräckliga med. 

När vi känner att vi är starka tillsammans, för vi ger och tar utav varandra. 

Har vi överflöd utav något så finns det väl ingen plats för att ta utav någon annan och då kanske man har svårt att knyta ett band med någon som inte kan ge dig något.

Kollar man på en familj tex så finns det oftast en utav varje personlighet eller hur man ska säga. Det är nog det som knyter samman och det som gör varje familj till ett unikt eget litet pussel. 

Där alla bitar är lika stora, men har olika form, men har lika stor betydelse för fattas en bit så är pusslet aldrig komplett. 

Fan va det här blir komplicerat och alldeles för djupt om jag tänker och skriver mer... 

God natt.